Ungjävlar from Hell

Jag funderar på hur det är ställt med dagens unga. Det känns som att många av dem har en bild av att framgång är gratis. Man ska ha ett bra jobb, helst något artistbetonat förstås, som ger massor av flis utan att man för den skull har någon som helst erfarenhet. Att arbeta med åldringar går fetbort, torka skrynkliga rövar tillför inget erfarenhetsmässigt utan är bara vidrigt. Vem som ska torka ungdomarnas rövar i framtiden är inget de själva reflekterar över, ty de blir aldrig gamla utan kommer att leva i evig ungdom. Amen.

Det är en tuff inrättning - livet - och det är förmodlingen inte lättare att vara ung idag än vad det var för 30 år sedan, men jag kan inte låta bli att störa mig på lata ungjävlar som iförda dyra märkesjackor, pratandes i sina Iphones, plankandes i T-banan ska ha allting serverat på silverfat. Då är det inte utan att man blir glad när man stöter på ungdomar som representerar motsatt förhållande.

Det blev stopp i pendeltrafiken häromveckan, någon gastub vid Karlberg stod tydligen i lågor. Bortskämda människor med I-landsproblem fick ta alternativa resvägar till jobbet och själv hamnade jag så småningom i Solna C. Det var några minuter tills T-banan skulle gå så jag beslöt mig för att inhandla något drickbart i Pressbyrån. Det var bara jag och en liten tant i butiken och medan jag valde mellan onyttig Cocacola och en mer neutral Ramlösa stånkade sig tanten fram till kassan. Hon var en bisarr uppenbarelse såg jag när jag ställde mig bakom henne i kön. Lika lång som tjock i princip och med ett imponerande antal piercingar på utvalda ställen i ansiktet och sannolikt även på andra delar av kroppen, var vill man undvika att spekulera i......

Tanten öppnade munnen och ur den forsade en aldrig sinande ström av ord: Ja, jag vill ha ett paket vita Prince - nu är det mina sista pengar som ryker - jag får sluta äta - jag har ju gått upp i vikt så det är ju bra - dom sa på psykakuten på S:t Göran att jag måste tänka på vikten, allt hör ihop med vikten - ja, jag mår ju inte bra, sover så dåligt och blablablabla

Bakom disken stod en söt tjej i, uppskattningsvis, 20-årsåldern och med en uppenbar humanitär fallenhet. Hon behandlade denna trasiga tant med respekt. Såg henne, hörde henne och bekräftade samtidigt som hon flinkt expedierade hennes begäran: Nejmen sluta äta ska du ju inte göra, det är ingen bra lösning. Köp fil istället - det är billigt - och lite grönsaker kanske - det är bra för kroppen. Du kan prova kamomillte - det blir man lugn och dåsig av - så kanske du får sova.

På något mirakulöst vis lyckades hon avsluta samtalet med tanten och fortsätta med nästa kund, dvs mig, utan att för den skull forcera fram ett avslut på samtalet.

Jag var rörd när jag gick därifrån - det finns hopp om mänskligheten - och tunnelbanan hann jag med också. Det trodde jag inte när tanten först öppnade munnen....